Sitter på altantrappan i förmiddagssolen. En påse jord vid fötterna, lite krukor och några påsar frön. Som så ofta just nu. Sådder och omskolning av småplantor pågår hela tiden. Jag är barfota och känner kontakten med jorden och de första mjuka grässtråna för i år. Bredvid blommar ett litet japanskt körsbärsträd. Blombladen singlar sakta ner över mig och landar överallt. Mängder blåser in genom altandörren och lägger sig till rätta på köksbordet. Det stör mig just nu inte alls.
Luften är kall och krispig, men solen värmer skönt. I ögonvrån ser jag en sky av rosa persikoblom och strax bredvid blommar magnoliorna som aldrig förr. Lite frostnupna är blommorna, men vad gör väl det när man är vacker som få. Himlen är blå och full av fågelkvitter och humlesurr, annars är det ganska tyst. Det doftar gödsel från åkrarna som ligger häromkring. William ligger och sover lugnt på altanen bredvid mig. 14 år har vi delat, och numer hör han nästan inget alls och synen sviker. Stegen är ganska långsamma och promenaderna inte så långa. Men jag hör hans lugna, avslappnade andetag, och där i solen verkar han ha det bra. Känslan av lugn och närvaro är total. Jag vet att detta är ett sådant där sällsynt ögonblick med känslan av att allting är precis som det ska. Det enda som spelar roll är nu, och just nu är det bra. De här stunderna upplever jag oftast i trädgården, och kanske är det en av anledningarna till att trädgårdsvarandet är så betydelsefullt och viktigt.
Några dagar senare. Det har regnat monsun och trädgården är förvandlad till lervälling. Vädret verkar vara på väg att slå om och det ska bli riktigt varmt. Men just nu klafsar jag runt i den blöta jorden, gräver gropar och planterat nyinköpta växter. Svetten rinner och jag har jord över hela mig. Både skor och trädgårdhandskar är genomblöta. Armarna är sönderrivna av rospiggar och ryggen värker. Plötsligt kryper det sniglar överallt, och jag måste ta en tur till köksträdgården och kolla över odlingarna så att inte sniglarna mumsar i sig mina sådder och småplantor. En helt annan sida av trädgårdsvarande jämfört med för några dagar sedan. Men ett varande som jag också tycker så mycket om. Ja, inte sniglarna då, men det tunga slitet, närvaron genom att använda kroppen, och skapandet av något nytt. Trädgården i ständig förvandling. Trädgården som något som pågår, inte något som är.
Så idag. Plötsligt 20 grader varmt och het vårsol. Jag landar med en bok i mitt hörn och blir kvar i flera timmar. Innan karusellen som kallas maj tar tag i mig och jag vill få ut alla sådder och plantor på utsidan, så ännu mer frön, skola om småplantorna, gödsla, rensa ogräs, klippa gräs, plantera nyinköpta växter, diska krukor, klippa klart rosorna och sådär 1000 saker till som helst borde hänt igår. Våren spolar förbi i snabbfart, från en timme till en annan har nya blommor slagit ut i trädgården, och en ständig känsla av att inte hinna med är närvarande.
Nu gäller det att hålla i sig. Att hänga med i karusellen och samtidigt njuta av snurrandet. Det kan vara alldeles underbart att fara runt och ha 1000 saker på gång samtidigt, men det är lätt hänt att bli alldeles yr och åksjuk, att bara fastna i snurrandet och missa hela upplevelsen. Jag måste påminna mig om att det trots allt bara är en lek. Att det är jag som bestämmer vad som är viktigt, och hur mycket tid, energi och lust jag har just nu och som jag vill lägga i trädgården. Och kanske det viktigaste, att sluta jämföra. Inte oroas över hur långt andra hunnit, hur fint de har eller allt vad de gör. Inte låta stressen och känslan av otillräcklighet ta över, utan njuta av både varandet och görandet, på mina egna villkor.
Ett sätt för mig att bromsa tiden, slå ner på tempot och öka närvaron i trädgården är att plocka blommor och annan växtlighet och göra buketter och arrangemang av. Det kan vara små, enkla buketter med bara en sorts blomma eller olika kombinationer. När jag går runt i trädgården med buketten som mål så ser jag verkligen allt det vackra, vilka olika färger och former som finns och hur fint de samspelar. Ännu en sida av trädgårdsvarandet.
Hur gör du för att inte tappa fotfästet i majkarusellen? Eller tillåter du dig att bara dras med och mår gott av det?
