Jag har njutit långhelg. Fyra lediga dagar att göra vad jag vill. Välgörande lyx och jag hade sådan tur att det var trädgårdsväder alla dagarna. Känns just nu som jag försöker ta igen all den trädgårdstid som gick förlorad i somras och tillbringar så mycket tid jag bara kan i trädgården.
Jag beter mig som ett litet barn på julafton som inte kan bestämma vilket paket som ska öppnas först, och som sliter i snören och pappren på alla paketen samtidigt, huller om buller. Jag påbörjar något, och sedan något annat och så ytterligare något. Vandrar runt och gör lite överallt. Det ena leder till något annat, och samtidigt vill jag sitta i solen och läsa, dricka kaffe och bara njuta.
Huvudfokus var ändå att göra klart köksträdgården. Sommarens evighetsprojekt som borde varit klart i början av sommaren, men där både hälsan och vädret kom emellan. Nu är det nästan klart.
Det ska tillbaka lite grus i gångarna, och kanske småfixas något, men sedan är vi faktiskt klara. Och vi är så nöjda. Nu står den där, redo för att starta upp nästa odlingssäsong, samtidigt som det fortfarande finns en hel del kvar att skörda från den här säsongen.
Du kan se hur den gamla köksträdgården såg ut under Trädgårdsvandring, och i ett tidigare inlägg på bloggen kan du läsa om varför vi behövde bygga nytt, klicka här om du är nyfiken.
Så nu sitter jag här efter fyra slitsamma trädgårdsdagar. Känner mig lycklig och fri, samtidigt som det värker mest över allt i kroppen efter tungt slit. Kan inte annat än åter förundras över vad det är med detta trädgårdsliv som är så välgörande. Jag har slitit och släpat, klippt, ryckt, grävt. Vandrat många steg. Burit tungt. Flyttat några ton jord. Rispat mig i huden, slagit mig och fått blåmärken. Glömt bort att äta, druckit för lite och blivit yr av för lågt blodsocker. Jag har svettats floder, blivit jordig och fått skräp i hela håret. Myggen har haft fest på min hud tillsammans med mängder av små knott.
Och nu. Tröttheten och lugnet som infinner sig. Nöjdheten över allt som blev gjort. Älskar det. Att dessutom ha sällskap av Eskil ger riktig guldkant på tillvaron.
Hur har du det med odlandet, har du tröttnat för i år, eller är du som jag och kramar ur det sista till max?
