Jag är inte särskilt social av mig. Är lite mer som tjuren Ferdinand, jag trivs bäst under min korkek luktandes på blommorna. Jag har förvisso ingen korkek, men du förstår känslan. Större delen av min lediga tid tillbringar jag i min trädgård. Där hämtar jag både vila och ro, kraft och energi och får komma ner på, eller snarare i, jorden. Jag älskar att rensa ogräs, gräva, plantera och så fröer, eller bara strosa runt och klippa lite här och där, binda upp en växt som behöver lite extra stöd, tömma vatten ur en kruka och annat småfix. Tiden blir helt oviktig och tankar får komma och gå som de vill.
Så ibland träffar jag på någon med samma passion för trädgård och odlande som jag. Det kan vara en helt främmande människa, men där vi ändå förstår att vi är av samma sort, och en omedelbar och stark känsla av gemenskap uppstår. Det kan hända när jag går förbi en trädgård där någon står och grejar och jag säger något om att trädgården är vacker, eller frågar om en speciell blomma som står där. Eller på en plantskola när jag står bredvid någon som våndas lika mycket som jag över vilken ros de ska välja att ta med hem. Helt plötsligt befinner man sig mitt i ett intensivt samtal och utbyter massa erfarenheter och upplevelser i förhållande till trädgård.
En sådan bekantskap är min granne Eva. Vi är i egentlig mening inte grannar, men vi bor i samma lilla by, och jag går ibland förbi hennes trädgård på mina hundpromenader. Eva står så gott som alltid och grejar i sitt trädgårdsland. Jag vet att hon är självförsörjande på grönsaker, att hon brinner för ekologiskt odlande och hållbar omställning. Jag vet varje år hur hennes bönor mår, hur läget är med olika skadeinsekter och sniglar, och att hon en vår hade problem med en råbock som åt upp hennes späda plantor. Utöver det vet jag ingenting om henne, och hon vet ingenting om mig. Men odlandet delar vi starkt, och jag känner mig alltid påfylld och lite bubbligt glad efter våra samtal. Hon har alltid något råd eller tips att ge när jag behöver det, och framförallt sprider hon massor av inspiration och odlarglädje.
Senast jag träffade Eva på en hundpromenad så pratade vi såklart om frön och vårsådder, hur det gick och vad vi hade för planer. Eva hade sått massa chili, och som det ofta blir fått alldeles för många plantor som stod och trängdes i olika byttor och väntade på omskolning. Själv har jag inte sått någon chili, och inte tänkt göra heller p g a platsbrist. Så plötsligt befinner jag mig hemma i Evas kök, delandes chiliplantor av olika sorter. Nu står det ett gäng små fina plantor hemma hos mig och sprider glädje, både för att det är så härligt i sig med plantor, men också för att jag varje gång jag ser dem blir påmind om Evas generositet och det härliga mötet och stunden av gemenskap.
Nu vill jag dela med mig av två vårtecken, vårsol som lyser in i min hall och gör vackra skuggor, och små snödroppar som trängt sig fram ur en enorm snöhög och bara kräver att nu är det vår.
