Mars var våren som tvekade. Som retsamt lockade och lurades med det återvändande ljuset, varma solstrålar och fågelkvitter. Men där ihållande isvindar gjorde trädgården otillgänglig och marken frusen. Frostiga nätter och snöflingor som inte ville sluta falla höll våren på avstånd. Vårlökar som ville men inte riktigt fick. Trädgårdshänder som längtade men som fick vänta. Sådder som stod och trampade och önskade värme.
Så var de plötslig där. De blåaste av alla blå. Blåsipporna. Och ett stilla våregn fick trädens knoppar att svälla och skifta i ljusgrönt. Nyvakna och trötta bin surrade i trädgården, lockade av doften av hyacint och gyllenlack, precis som jag. Nykläckta fjärilar torkade sina blöta vingar i solen. Färgerna började så sakteliga fylla världen igen, och jorden började dofta jord. Och plötsligt. Kan jag andas igen.
