Majdrömmarna försvann i kalla nätter och regntunga himlar. Frösådder och småplantor stod inomhus och trängdes och tittade ut tillsammans med mig och undrade när maj skulle komma? Vi längtade sol, värme och trädgårdstid. Persikoblommorna och jag höll andan och hoppades att frosten inte skulle nypa hela kommande skörden av fjuniga, solvarma persikor. Magnoliablommorna och jag slokade tillsammans efter isande frostnätter och tunga regn. Spaden och jag tittade rastlöst på varandra och undrade när vi skulle få sätta igång. Frön låg i jorden och vägrade titta upp om inte solen kom. Dahliorna klagade högljutt i garaget och ville få komma ut i friheten och få ljus på sina bleka skott. Mina fötter ville få känna grönt gräs och händerna längtade efter jord.
Men långsamt och tyst på tå smög maj in i trädgården. Hon bjöd på tulpanfest utan dess like, och magnoliorna bestämde sig för att trotsigt blomma som aldrig förr. Grönska, klorofyll, humlesurr och fågelkvitter tillsammans med doften av olvon och narcisser gjorde mig alldeles våryr. Och så avslutar maj med de allra soligaste dagar som får växtkraften att tappa all besinning. Jag ger upp alla försök till kontroll och låter trädgården ta sin egen väg. I år vill den växa och blomma som aldrig förr. Och jag ska bara låta den.
