Juni var som en enda lång midsommarnattsdröm. Så ömtåligt, vemodigt vacker som en utblommad ros vars blomblad faller till marken i samma stund man nuddar vid den. Lika förgänglig och strax förlorad var du. Jag liksom höll andan för att inte riskera att missa något. Inte ett enda ögonblick ville jag vara utan. Så mycket vackerheter som avlöste varandra i trädgården. Pioner som stora gräddbakelser framburna av dansande aklejor som blommade som aldrig förr. Nävorna minglade runt och rosorna gjorde sin storslagna entré.
Juni var trädgårdsdagar som varade en evighet där tankar och fötter fick vandra fritt bland allt det storslagna och enkla. Hjärtat fyllt av lätthet och vördnad, och huvudet fullt av blommiga drömmar och trädgårdsprojekt. Krukor som svämmade över efter skyfall och dagar då min bästa vän var vattenkannan. Bladlössen hade fest och kalasade på allt de kom åt och myggen gav sommarminnen som kliade.
Juni var syrendoften som avlöstes av kaprifolens, pionernas parfym blandades med stråk av lavendel. Fläderns doft som letade sig in och fyllde hela huset, och rosdoften som mötte mig varje morgon i trädgården. Doften av nyklippt gräs, gödsel, regnvåt jord, nybryggt kaffe och solvarm altan.
Juni var de första mjälla och milda rabarberna som jag längtat efter ett helt år. Sparrisen med smak av klorofyll, krispiga rädisor och solvarma jordgubbar som väcker minnen. Vårens slit och jorden som ger tillbaka. Dags att börja samla in, ta om hand och ta tillvara.
Och allt. Var inbäddat i midsommartidens trolska ljus. Ljuset som aldrig vilar. En smula överväldigad känner jag mig allt. Och redo för julis lite långsammare tempo.
