Juli jag kände inte igen dig. Så förvirrande olik dig att jag tappade bort mig en smula. Många kalla nätter och mulna dagar gjorde mig rastlös och otålig. Den vanliga julihettans lugn uteblev och jag fick kämpa med att hitta rätt och förhålla mig. Att släppa förväntningar om hur saker ska vara och hur jag borde känna, och hitta fördelarna i det som är nu. Jag förtog mig i projekt som var härliga med också slitsamma. Kroppen blev trött och sliten, men tankarna och skaparivern snurrade för fullt och gick inte att stoppa. Juli brukar vara mitt mellanrum, min bara-vara-tid, när vårens stress lägger sig och jag laddar och tar sats för höstens projekt. Den tid när jag mest lufsar runt och tittar, doftar, tar in, planerar och drömmer. Men utan solen uteblev mellanrummet.
Det enda riktigt bekanta med juli var torkan. Numer som en välbekant del av sommaren. Inte allt för välkommen, en smula tröttsam, men som liksom hör till. Jag vattnade och vattnade och funderade över resurser, miljö och vad som är rimligt och inte. Stora och svåra frågor utan tydliga svar. Jag landar i starka känslor av att vara rädd om, visa hänsyn och ta tillvara. Att använda det jag har så effektivt och smart jag kan. Tänka långsiktigt och hållbart och släppa taget om saker. Vi måste avstå. Jag måste avstå. Så mycket mer. Vara tacksam och nöjd över det jag har. Så tack juli. För blomning i överflöd, fulla bärskålar och massor av bladgrönt. Tack för att du rörde om i mina tankar och gjorde saker ännu mer tydliga.
