Januari. Du var ljuset som återvände. Allt annat. Saknar betydelse. Du var dagar som liksom en nyvaken katt njutningsfullt sträcker ut sig så mycket det bara går, som tar mer och mer plats och låter mörkret vika undan. Du var stora trädgårdsdrömmar, små frön och spirande plantor som obevekligt tränger sig ur jorden, som kommer med grönska och livskraft.
Ännu ett tag. Ska marken vara frusen och nätterna kalla. Men jag känner ändå rörelsen. Den rytmiska dansen mellan vinter och vår. Ett steg fram, två tillbaka. En kamp om vem som ska föra, vem som ska bestämma. Våren säger försiktigt hej och låter några snödroppar titta upp ur frusen jord och visa sina vita, skira blommor. Vintern svarar bestämt med några dagars snöande. Våren ger oss värmande sol och takdropp, smälter snön på sina ställen så att snödropparna får visa sig igen. Vintern tar ett stadigt tag med fullmånenätter så kalla att allt fryser till is. Våren låter solen leta sig in i vrår den inte besökt på en evighet, varpå vintern låter molnen fylla hela himlen. Så där ska de hålla på ett tag. Till en dag den första fjärilen fladdrar förbi och vintern inte längre vill vara med för den här gången.
Men innan dess. Ska vi längta oss sönder och samman.
