Jag vandrade genom augusti med famnen full av blommor. Plockade den ena buketten efter den andra, sprakande färgstarka, milda och vilsamma, eller allt i en härlig blandning. Fyllde huset med blomdoft och blomblad. Lät mig uppfyllas och inspireras av allt det vackra.
Augusti gav livgivande, välbehövligt regn som fick trädgården att sucka av välbehag och vällustigt veckla ut sig i all sin grönska. Solheta dagar avlöstes av svala kvällar och krispigt kalla mornar med den så välbekanta augustidimman som skapar magi i morgonljuset. Aldrig känns sagornas väsen så nära och verkliga som då.
Augusti, den generösa skördemånaden då jag tacksamt tog emot belöningen för vårens slit. Belöningen efter att ha sått frön och vårdat små plantor, skyddat dem mot allt möjligt oknytt, torka och slagregn. Belöningen för att ha odlat jorden och hållit den frisk och levande. Mängder av godsaker, bara att plocka och stoppa i munnen, eller ta till vara och spara. Blad som smakade klorofyll och liv, bär och tomater som glimmade som juveler och frukter som skall hänga kvar och mogna ännu ett litet tag.
I augusti kämpade jag med att lämna sommardrömmarna. Att låta det som inte blev gå förlorat i kalla nätter och kortare dagar. Att vara nöjd med det som varit och spara sommarskatter i minnet, allt medan ljuset glider undan och ljudet av de första flyttfåglarna hörs i bakgrunden. Ett krampaktigt, smärtsamt tillstånd av att vilja hålla kvar och släppa taget samtidigt. Där vemodet griper tag och jag vet vad som väntar, höstmörker och vinterkyla, och jag kämpar varje stund med att inte låta framtiden förmörka det vackra nuet. Men vardagen känns trång med alldeles för många timmar där kroppen är ofri och själen begränsas av måsten och andras ramar. Där jag varje ögonblick längtar ut i friheten, till att få ha händerna ner i jorden, huvudet i det blå, drömma mina blommiga drömmar och kravlöst och planlöst skapa och bara vara.
