April. Du var som ett enda långt aprilskämt. Men jag kunde lätt hålla mig för skratt när jag en morgon stod och skottade drivor med tung blötsnö. Eller när efterlängtade solstunder avbröts av hagelskurar från ingenstans med stora hagelkorn som misshandlade allt det sköra. Och när kalla frostnätter förvandlade ömtåliga magnoliablommor till bruna trasor och frös de små skotten på rosorna gjorde det lite ont i hjärtat. Jag skrattade inte heller åt snön som tyngde nyuppkomna vårblommor eller åt den isiga vinden som hela april var min följeslagare oavsett vart jag gick. När frostnätterna bara fortsatte och stoppade upp alla frösådder och till och med vårlökarna hade det tufft började frustrationen kännas på allvar. Och att snåla på soltimmarna, det är alls inget att skämta om.
Men ändå. På nåt sätt. Så var det våren. Trädgården kom tillbaka på riktigt och översållades av ljuvligaste vårblom. Tuttifruttifärger vart än blicken vandrade, och i ögonvrån började tillvaron skifta i grönt. Känslan av att bara vilja sitta, titta, andas och ta in blandades med iver, otålighet och energi att skapa, förbereda och ställa allt i ordning. Dagarna fylldes med efterlängtad trädgårdstid och små vackra ögonblick. Som när scillamattan från en dag till en annan bildade ett blått hav i trädgården. När en fjäril yrvaket landade på min hand. När rosa videkissar glittrade i det mjuka vårljuset och när ramslök och andra våriga, gröna smaker tittade upp ur jorden. Och när ljuset bredde ut sig och lät dagarna bli långa igen.
Våren. Du kan vara hur du vill. Du är efterlängtad och alldeles underbar oavsett.
