Så kom den. Den där första, riktigt frostiga morgonen som sätter punkt för dahliorna och de flesta andra blommor i trädgården. Mjukt, suddigt morgonljus belyser isiga kristaller och skapar ett ljus som i en sagovärld. Det är vackert så det känns i hela kroppen, och vemodigt så det hugger i hjärtat.
Jag vandrar runt i trädgården i långsam takt och känner sådan tacksamhet för allt jag fått ta del av i trädgården i år. Alla blommor jag plockat som blivit till buketter åt både mig och andra. Några har fått gå på bröllop, några har varit på tjejmiddag. Ett helt gäng har förgyllt vardagen hos mina grannar i byn. Och några fick den stora äran att vara med och ta ett sista farväl till en person som bott här i byn större delen av sitt liv, alldeles nära där mina blommor växer.
Medan jag vandrar runt är allt stilla och så väldigt tyst. Nu hörs inget fågelkvitter, och syrsorna har slutat spela för i år. Bara gräset frasar lite under mina fötter. Blommorna är stelfrusna, som stannade i tiden. Just nu så sagolikt vackra med iskristaller likt pudrat socker på blombladen, men ikväll kommer all skönhet runnit av dem. Det är hög tid att göra vinter, och säga tack för det här blomsteråret.
Nu några veckor senare är alla dahliaknölar uppgrävda och vilar i garaget. Krukor tömda och jord tagen tillvara. Odlingsbäddar har fyllts med vårlökar och täckts med löv. Vattentunnorna är tömda och vända uppochner. Allt frostkänsligt är inplockat i garaget och citronträdet har fått komma in och fyller huset med väldoft. Jag har gjort redo för vintern. Men framför allt har jag gjort redo för vår och en ny trädgårdssäsong.
