November

November. Så gnistrande och glittrande som ingen november tidigare varit. Generös med solstrålar, om än så tunna och lätta mot huden som en fjäder som knappt kan anas. Soluppgångar som lät himlen brinna som en våreld, och solnedgångar i skira pasteller som på en utfluten akvarellmålning. Sommarblommor som fick dröja sig kvar och påminna om varma, lediga sommardagar, och frostiga rosor så overkligt vackra att jag höll andan, fötterna frös fast i marken och det var omöjligt att gå vidare. Måste bara se på dem en stund till.

Men jag visste hela tiden. Att dagarna var räknade. Att vi närmade oss slutet. Att jag måste vara där, så närvarande som aldrig förr, och ta in allt så länge liv fanns. För så klart kom frosten. Isen och kylan. Sommarblommorna vissnade och rosorna föl till marken. Färgerna tonade bort och jorden blev hård och otillgänglig. Mörkret åt upp solnedgången och skymningen kom allt för snabbt. Tomheten spred sig och det kalla tog sig in i hela kroppen. Luften så tunn och full av is att det blev svårt att andas. Hjärtat fullt av saknad och längtan, och händer utan mening. Händer som är vana att ta om hand. Ge omsorg, vårda och odla liv. Förlorar mig i vilsenheten och undrar vad händerna ska göra nu. I väntan på våren.