Vintersolstånd

Idag är det vintersolstånd. Årets kortaste dag. Samtidigt är det äntligen slut på dumheterna med att röra oss bort från solen. Världen snurrar åt rätt håll igen och vi rör oss mot ljuset. Jag vet att det dröjer allt för länge innan det märks, men ibland får man hålla mentalt fast i de små symboler som finns för att stå ut.

Dagen till ära bestämde sig solen för att bjuda på några efterlängtade, men vintertrötta, solstrålar. Efterlängtat, efter en hel evighet utan sol. En lång evighet av mörker, konstant regn och gråhet. Det kändes befriande att för några timmar få se himlen igen, och påminnas om att det trots allt finns det som är vackert. Tänk att det som under lång tid bara ser ut som en grå massa plötsligt får färg och form med hjälp av några solstrålar. Ljuset, så totalt avgörande.

Vintersolståndet firade jag såklart i trädgårdens och odlandets tecken. Jag passade på att knäppa några bilder i trädgården och gladde mig åt att det äntligen var riktigt fotoljus. Jag läste en trädgårdstidning till frukosten, gick en långpromenad i skogen och lyssnade på en trädgårdspodd med prat om snödroppar, trädgårdsdrömmar och grönsaksodling, bläddrade i en frökatalog och drog igång lite inomhusodling. Det sista har jag längtat efter, men inte haft platsen, men nu har annat fått flytta på sig så snart kan jag skörda microgrönt, solrosskott, ärtskott och vitlöksblast. En skön, ledig dag i all enkelhet, förgylld av solstrålar.