Maj är den mest arbetsintensiva trädgårdsmånaden. Det är då fröer ska ner i jorden och vintersådderna tas omhand. Det som är uppdrivet inomhus ska omplanteras, rabatter ska rensas och gödslas, kökslandet göras redo, gräsmattan behöver klippas för jämnan, krukor med sommarblommor planteras, trädgårdsmöblerna tas fram, bevattningsgrejerna ska letas fram och tusen andra saker ska hända samtidigt som allt bara är så fantastiskt vackert att man liksom blir andlös. Jag kan bli sittandes en hel dag och tänka att jag ska göra både det ena och andra, samtidigt som jag inte förmår mig till annat än att bara sitta och njuta av allt det vackra, lyssna på ljuden av trädgård och andas in alla dofter som sveper runt i trädgården.
Maj är också intensiv på ett känslomässigt sätt, och kan vara alldeles överväldigande efter långa vintern. Det ger mig en konstig känsla av både energi och utmattning, glädje och lite tungsinne, upprymdhet över nuet och allt det vackra, och lite sorg över dess förgänglighet. Känslan finns där vagt i bakgrunden att jag måste uppleva allt till fullo just nu, för jag har väntat och längtat så länge, och vet att det inte varar för evigt.
Maj i år har varit mer extrem än vanligt. Efter en lång vinter som aldrig ville ta slut där trädgården låg ungefär en månad efter hur det brukar vara, så exploderar maj i högsommarvärme. Strålande sol från klarblå himmel varje dag och värmerekord. Plötsligt är allt i trädgården före det normala, och vad jag förstår så upplever fler än jag en blomning utöver det vanliga. Det verkar som att trädgården trivs med den här värmen i kombination med de ganska svala nätterna, och jag gissar att det ganska länge fanns mycket fukt i jorden efter all snö. Trädgården har klarat torkan förvånansvärt bra, och ser inte alls ut som den kan göra efter en värmebölja i juli när allt bara torkar ihop och ser trist ut. Den är i stället krispigt grön, med blommor i massor och fågelungar i holkarna som högljutt skriker efter mat.
Så ljuset, det magiska svenska, blåa ljuset sent om kvällarna som gör att jag aldrig vill gå in. Som gör mig lycklig och lite vemodig på samma gång. Ljuset som sveper bort alla minnen av trista, mörka januaridagar och snögloppiga februaridagar som om de aldrig hänt och aldrig kommer tillbaka. Ett magiskt ljus som får mig att landa i nuet och känna att just nu är allt perfekt, precis som det är.
Jag tror inte någon lämnats oberörd av syrenblomningen i år. Sällan har jag sett syrenerna blomma som denna vår. Doften av syren har legat tung i trädgården och letat sig in genom fönstren om kvällarna. Orden räcker inte till att beskriva hur ljuvligt det är. Så jag delar lite bilder i stället, även om inte de heller kan fånga det ljuvliga i att stoppa ner näsan i en syrenbukett.
Jag har flera olika syrener i trädgården, planterade både i sol och skugga vilket sprider ut blomningen lite över tid. De som står i mer skugga blommar betydligt längre än de som står i söderläge. En vit skönhet med dubbla blommor och vitgröna knoppar som drar åt ljust gult står utanför mitt köksfönster. Namnet är Mme Lemoine.
Bredvid henne står Sensation, en rent lila blomma med vita kanter. Den är ganska svagväxande med mildare doft. Den här syrenen är vad jag hört inte helt lätt att odla fram, så köp den bara om den är i blom så du är säker på att den har de vita kanterna, annars riskerar du att få en helt vanlig, enfärgad lila blomma.
Tillsammans med Mme Lemione och Sensation står också en starkt lila sort med enkla blommor med det krångliga namnet Andenken an Ludwig Späth. Den bjuder på ett lila hav av blommor med den ljuvligaste syrendoft och jag har den på flera ställen i trädgården.
Den vanliga, klassiska bondsyrenen har jag några lila buskar av, och mot vägen på framsidan och in till grannen växer en häck med vita bondsyrener. De vita är vackra, och lyser upp lite på norrsidan, men kan på inget sätt mäta sig med de lila vad gäller doft.
Mångas favorit är den vackra Beauty of Moscow. Med blekt gammelrosa knoppar som slår ut i vita, dubbla blommor som doftar ljuvligt letar hon sig in i de flestas hjärta. Min buske är placerad så att eftermiddagssolen lyser upp blommorna lite från sidan, med ljuset silat genom träden som står runt om. Placerad där mest för att det råkade finnas en plats, men när ljuset lyser upp blommorna på det mjuka sättet som eftermiddagssolen gör, så att färgskiftningen verkligen framträder, så ser det väldigt genomtänkt ut. Trädgård för mig handlar oftast om tur och slump, mer än tanke och planering.
Utöver dessa syrener har jag också en dvärgsyren, Palibin, som står i kruka vid entrén och sprider väldoft, samt den vaniljgula Primrose. Behöver jag nämna att jag tokgillar syrener?
