”Ibland får man presenter av jorden som man inte förtjänar”. Så skriver hon, Karin Berglund i boken ”Med fingrarna i jorden”. Efter två helger som ägnats åt att ta hand om skörd i köksträdgården känns det här citatet så passande. Jag har på många sätt inte förtjänat de godsaker som jorden ger mig just nu. Jag är ganska noga med att jobba fram en bra jord i odlingslådorna, och att gödsla innan jag planterar eller sår, men sen tar det ganska mycket stopp, och plantorna får så gott som sköta sig själva. Jag försöker komma ihåg att vattna när det är nysatt, men det blir alltid i sista minuten, eller när det är försent och plantorna torkat och dött. När det blir längre torkperioder vattnar jag såklart en del, men inte förrän jag i ögonvrån upptäcker att plantorna hänger och flämtar i värmen. Så med den lilla omsorgen har jag inte förtjänat att kunna plocka massor av bär och grönsaker för att förvälla, frysa in och göra inläggningar av. Men nu är det ändå så de två senaste helgerna sett ut, och jag känner mig bara så rik, lycklig och tacksam.
Det där med att ta hand om sin skörd på olika sätt slår an någonting i mig som rör sig samtidigt både utåt och bakåt i tiden. På något sätt en mänsklig samhörighet, något som sker över allt och som skett i alla tider. Odlandet, samlandet och tryggandet av sin mat. En urtidshandling och en superkraft. Att kunna ta ett pyttelitet frö och förvandla det till något som handlar om överlevnad. Inte för oss, och inte nu, när vi har så enkel tillgång till mat, men ändå är det något stort och gemensamt i den handlingen som jag tycker mycket om.
Förra söndagen satt jag ute i höstsolen och skar grönsaker i ett moln av fladdrande fjärilar och njöt av sensommarträdgården. Nu har det redan blivit mer av höstluft, och igår stod jag inne och kokade marmelad medan regnet slog mot fönstren. Squashmarmelad blev det, med apelsin och kardemumma. Ett tips om du liksom jag får stora mängder squash att ta hand om på kort tid och inte vet vad du ska göra av den. Jag har i år också provat att pickla squash för första gången. Den med pepparrotsbitar i blev helt klart godast.
Vad är det då som gör att jag kan få fram så pass mycket skörd trots vanskötseln av köksträdgården? Att jag sköter om jorden spelar så klart roll, utan en bra jord funkar ingenting, men det handlar också om att jag räknar med att det ska gå fel. Jag sår alltid för mycket så att det finns plantor i reserv när en snigel slukat en hel odlingsbädd med småplantor eller något annat går fel. Jag sår också på olika sätt. Direktsår jag bönor i odlingslådan sätter jag några också i kruka, så har jag säkrat upp om det ena inte funkar av någon anledning. Funkar båda så kan jag hålla tillbaka dem i krukan genom att låta dem stå kvar i liten kruka länge utan att ge näring, och på så sätt har jag nya plantor att sätta ut när det blir luckor i någon av odlingslådorna. Jag sår också nytt kontinuerligt under sommaren av den anledningen, och jag ställer sådderna på olika ställen, en del i sol, en del i skugga och en del i drivbänkar, så att de utvecklas olika fort. Jag börjar också lära mig ungefär vilka grönsaker som trivs hos mig och de förutsättningar jag ger dem, och när det är lämpligt att så och plantera ut dem. Och vilka sorter jag själv vill ska finnas, vilka jag tycker är goda och vilka jag vill ha mycket eller lite mindre av. Men det har tagit tid att få koll på det.
Medan jag skördade bönor och squash i trädgårdslandet kunde jag lyxa med att äta färska jordgubbar eftersom jag planterat några plantor av en remonterande sort. Nej, de är inte lika goda nu som i juli, och de sorter som inte remonterar smakar mer, men det är ändå en lyxig känsla att kunna äta jordgubbar också på hösten.
Ett av de mer säkra korten för mig brukar vara bönor av olika slag. I år har jag dock fått kämpa med att få mina bönor. Jag satsade på låga sorter, både gröna, gula, lila och spräckliga, och dessutom sådana som ska vara tidiga och rikgivande. En nygjord odlingsbädd fick de med fin jord och bra med plats. Bönorna kom upp, men tynade och liksom försvann nerifrån. Jag vet att bönor lätt ruttnar, så jag sådde en ny omgång och den här gången förodlade jag i kruka för att kunna kontrollera sådden lite bättre. Så satte jag ut fina små bönplantor, men samma sak hände igen. Och igen. Tills jag upptäckte att hela lådan var full med knäpparlarver som käkade upp rötterna. Jorden i lådan bestod till viss del av bortgrävd gräsmatta, vilket ofta gör att knäpparlarver kommer med eftersom de äter gräsrötter. Deras andra favoritgröda är potatis. Det vet jag av erfarenhet eftersom jag fått en hel potatisskörd förstörd ett år. Jag tänkte dock inte på att de i brist på potatis skulle äta upp andra rötter. Jag tog i alla fall några potatisar och stoppade ner i jorden, och på en gång drogs larverna dit och mina bönor fick vara ifred och kunde växa till sig. Så nu har jag lärt mig att jag inte bara behöver kolla efter ohyra och skadeinsekter ovan jorden, utan också i den. Vi är många som vill åt grönsaksskörden. Utifrån knäpparlarvernas livscykel så vet jag att de tack och lov inte kommer vara kvar i odlingslådan nästa år, då har de sökt sig till ställen med mer mat helt enkelt.
Kålplantorna ser däremot ovanligt fina ut i år, och av någon anledning är de inte lika angripna som de brukar vara. I veckan ska jag skörda det här fina broccolihuvudet och göra något gott av. Spetskålen däremot får växa till sig ett tag till. Visst är den sagolikt vacker med sina blådaggiga, stora blad?
I år fick jag äntligen mina rosa vinbär. Jag har jagat en sådan planta i flera år, och förra hösten fick jag tag på en liten, ynklig sak som trots allt gav några bär i år. Jag har även svarta, vita och gröna vinbär, mest för att det är fint att kunna dekorera bakverk med, men smaken varierar faktiskt också en del. Jag fick även några svarta hallon i år på min nysatta planta.
Förutom att skörda njuter jag just nu av att göra vackra höstbuketter. Och så läser jag i Karins bok som jag skrev om i början. En gåva från en vän som jag sparat till nu. Som jag tar fram och läser en liten bit i taget ur för att den är så vacker, både till ord och bild, att det vore slöseri att sträckläsa den. Jag vill känna på vart enda ord. Karin skriver att boken inte handlar om vad vi ska göra med trädgården, utan mer om vad trädgården gör med oss. Om att vänta, längta och drömma, om det långsamma och ömtåliga. Så jag läser, längtar och drömmer. Blommiga trädgårdsdrömmar.
