September. Det vackra vemodets månad. När både trädgården och jag kramar ur det sista. Gör oss redo för vintervilan och förbereder för ett mjukt uppvaknande som känns både alldeles nära och en evighet bort. Det är som att blommorna ger allt vad de har med ett färgsprakande crescendo av höstlöv som bakgrund. Luft som känns kall att andas möter varm sol i ljuvliga höstdagar när jag har massor som ska hinnas, men tempot är långsamt. Orken börjar ta slut efter en lång trädgårdssäsong. Marken är lerig och skor och handskar blir genomblöta på ett ögonblick. Plötsliga regnskurar avbryter trädgårdstiden lite titt som tätt. Och allt som oftast finner jag mig bara rundvandrandes med en tekopp i handen.
Förundrandes. Betagen. Av allt det vackra. Det disiga höstljuset som gör alla konturer mjuka. De overkligt fluffiga blombladen som skiftar lite färg i den kallare luften. Mogna björnbär, vindruvor och äpplen som glimmar som juveler i septembersolen. Skatan som skriker när han tar ett eftermiddagsdopp i en av zinkbaljorna och plaskar så vattnet skvätter som en fontän. Rådjuret som smyger runt och har siktet inställt på min mangold. Fasantuppen som ligger och sover, osynlig i skogsklematisen på pergolans tak.
Så doften av fuktig jord som blandas med den från senblommande rosor och kaprifol. Det tar en stund innan jag kommer på vad mer som doftar, men när jag passerar förbi silveraxets skimrande spiror måste jag stanna till länge. Dess speciella doft av smultron och viol som är så oväntad i höstluften förtjänar en stunds alldeles egen uppmärksamhet.
Runt hörnet smyger frosten och sneglar in i trädgården. En natt, en grad, så är det över för i år. Jag är inte redo, är aldrig redo att släppa taget. Är aldrig redo för mörkret. Men snart är det här. Och jag vet att jag ska sakna. Och längta. Och drömma. Jag ska köpa fröer jag vill ha och inte behöver och inte har plats för. Jag ska bota vintertröttheten med dahliaknölar jag kommer svära över när de alla ska planteras. Jag kommer så alldeles för många chilifröer alldeles för tidigt och få kämpa mot ljusbrist och ohyra på de små plantorna. Jag kommer läsa trädgårdsböcker och få ännu mer idéer och projekt som snurrar i mitt huvud och vill förverkligas, fast plats inte finns och jag lovar mig själv varje år att hålla mig till planen och begränsa mig. För bara så vill jag ta mig igenom mörkertiden. Och medan jag njuter sista vackra dagen i september planterar jag vårlökar som blir som en länk i tiden, en länk som håller mig fast vid våren och ljuset.
