September var månaden jag föll. Med höstlöven. Regnet. Och mörkret. Mörkret som stjäl min trädgårdstid och gör det svårt att hålla fast vid energi och visioner. September var början på avslut. Som att långsamt säga hejdå till en kär vän man inte ska se på alldeles för länge. Men också till mig själv och mitt trädgårdsjag. I början klamrade jag. Ville hålla fast och inte släppa taget. Ville ha mer av trädgårdsvarande, hinna ta tillvara lite till, plocka ännu några buketter och ha händerna i jorden ännu en stund. Men så kom den där brytpunkten. När mörkret och kylan tog över. Och det eviga regnet förvandlade allt till ogästvänlig lera. Och det började kännas ok. Att släppa taget. Att låta mig och trädgården vila. När det inte längre var roligt och mysigt utan mest kändes motigt. Och jag vet att det är så det ska vara. Att allt har sin tid.
Så kom alla vårlökarna jag beställt. Massor av hopp, längtan och trädgårdsdrömmar som ska ner i jorden. Alltid lite senare än jag hade önskat. I drömmen går jag runt i varm höstsol och petar ner lökar i luftig och mjuk jord bland sprakande höstfärger. Pausar och tar en fika vid husväggen och planerar lökplanteringarna. I verkligheten klafsar jag runt med blöta fötter i lervälling medan gråheten och regnet suger åt sig all glädje. Ryggen värker i kylan och jorden är för kladdig att gräva i. Lökarna åker ner utan eftertanke och jag vill bara bli klar. Och jag kan inte låta bli att undra vad det är med oss trädgårdmänniskor som gör oss till eviga visionärer och drömmare. Som alltid tror och drömmer stort. Sällan stämmer verkligheten med drömmarna. Växter dör, sommaren blir för torr, våren för kall, sådder går fel och insekter äter upp skörden. En växt konkurrerade ut en annan och den där fina combon blev inte alls som det var tänkt. Naturen vinner alltid och jag påminns ständigt om min litenhet. Men i den där litenheten finns det storslagna. Att i maktlösheten hitta kravlösheten, att gång på gång förlora och lära sig att glädjas åt det som blev. Att ibland lyckas följa med i naturens rörelse och använda sig av den för att få se fröer gro och bli till blommor och grönsaker. Att möta naturens kraft och känna sig delaktig i det cykliska. Att få finnas ännu ett år. Det är stort.
