Oktober var det vackra vemodets månad. Färgsprakande och blommig som aldrig förr. Full av njutiga dagar med mild, snäll höstluft och tunna, mjuka solstrålar. Jag gick långsamma trädgårdsrundor och bara tog in höstfärgerna som förändrades från dag till dag. Hänförd av det vackra och vemodiga förfallet. Rörd in i hjärtat av de tilltufsade små blommorna som vägrade ge vika för frostnätter och en och annan höststorm.
Trädgårdsrundorna blev till bukett efter bukett där varje kunde var den sista. Jag frossade i mjuka blomblad och förlorade mig in i skapandets vilsamma rum när blomma lades till blomma och nya, höstiga färgskalor fick komma fram. Frosten strök runt husknuten gång efter annan, sneglade in i trädgården under klara fullmånenätter och lade frostiga kristaller där den kom åt. Men blommorna struntade i det och fortsatte blomma, lite bleka om nosen men ändå lika vackra.
Oktober var ett utdraget avsked. Trädgården ska gå in i vila och jag med den. Vi ska klara oss länge utan varandra. Allt det vackra kommer snart få ge vika för mörkret, färglösheten och frusen jord. Sommarblommor hamnar på komposten, löven faller till marken och perennerna vilar osynliga under jorden. Jag hoppas de vilar tryggt och att vi ses nästa år. Odlingsbäddar töms och görs redo för vårsådder. Vårlökar och drömmar sätts i jorden, och nya planer tar plats i mina tankar. Allt det ömtåliga ska bäras undan och skyddas för vinterns framfart, tunnor och fat töms på vatten och dahliaknölarna får sova i garaget. I huvudet snurrar det av nya blommiga idéer jag hoppas få utforska till våren. För vi är långt ifrån klara med varandra, trädgården och jag.
