Oktober var som att gå på lina. En balansakt mellan det vackra och det fula. Det färgsprakande och det gråa. Det blommiga levande och det vissna döda. Mellan sommarens dofter och höstens unkna stank av förruttnelse. En vinglig stig mellan känslan av lite till och vetskapen om att nu tar det slut. Oktober var som en skör, ömtålig gåva av det allra vackraste, som jag visste att jag inte kunde hålla kvar. Blombladen som singlade till marken, solstrålarna som blev blekare och dagarna som blev kortare. Långsamt och obevekligt, men ovanligt tvekande. Ännu blommar rosorna och lavendeln. Ännu fylls luften av tunna stråk av kaprifoldoft. En liten stund till finns färgerna kvar. Den lilla stunden. Ska jag ta till vara så mycket jag bara kan.
