Övergången från augusti till september var mjuk och livgivande. Solen har snällt stannat kvar och bjudit på ljuvliga trädgårdsdagar fulla av mognande frukt, blommande dahlior, soldisiga morgnar och mysiga stanna-ute-kvällar. Några efterlängtade regndagar har gett trädgården ny energi, och även om det skymmer allt tidigare och nattemperaturerna sjunker, hoppas jag vi får trädgårdsnjuta länge än. Frosten svävade över trädgården två nätter i rad, men den nådde inte riktigt ner genom grönskan så allting klarade sig fint. Nu är vi strax på väg in i oktober och blommorna ger allt de har.
Ikväll regnar det och åskan mullrar till och från. Perfekt läge att kura inne med en kopp te och summera säsongens framgångar och misslyckanden. Vilka lärdomar tar jag med mig till nästa odlingssäsong?
Mest funderingar har jag om köksträdgården och odlandet av det ätbara som ständigt utmanar mig. Hur ska jag tänka utifrån min begränsade odlingsyta, och att jag inte vill lägga massor av tid på att odla grönsaker, men ändå älskar känslan av att odla ätbart? Lyckan att gå ut i trädgården och plocka egenodlat vill jag inte vara utan, och smakerna av det som hämtas i trädgården slår allt som kan köpas i butik.
Regniga dagar har ju varit en bristvara den här sommaren. Mycket verkar ändå ha klarat sig bra tack vare den stora vattenmängd vi fick i våras. Mina amerikanska blåbär är ett exempel på det. Jag har fyra plantor som står trångt planterade i full sol. De har fått vatten någon enstaka gång under sommaren, och ändå gett mer bär än jag hunnit plocka och frysa in. Min slutsats är att om jag vattnar mina bärbuskar ordentligt under våren (om det är en torr vår) kan jag spara både vatten och bevattningstid senare under säsongen när annat kräver min uppmärksamhet.
Blåbärsbuskar sägs behöva mycket näring och sur jord, och det brukar rekommenderas att blanda i torv i jorden. Mina buskar har vare sig fått torv eller någon extra näring. Älskar att avliva trädgårdsmyter, speciellt om det kan bespara en från onödiga och miljöbelastande inköp. Däremot är jag alltid noga med att beskära blåbären hårt. De äldsta grenarna (de som är grånade och förvedade) klipper jag av ända nere vid marken på hösten. Jag har också flera olika sorter eftersom det sägs ge bättre skörd.
Ett tips är att låta bären ligga i en skål med vatten en stund efter att du plockat dem. Då kryper de små sniglarna iväg, de som gillar att gömma sig i den lilla gropen på bäret där blomman suttit. Sniglarna är nästan omöjliga att se så det är lätt att missa dem annars. Det är en ständig kamp om vem som ska äta upp det som växer i trädgården.
Hallonskörden blev ovanligt dålig i år, och här hade det nog behövts vattnas en del. Men jag har också slarvat med att gallra ur ordentligt bland skotten och som vanligt inte orkat binda upp dem. Nu gör jag bot och bättring inför nästa år och har gallrat hårt. Jag har svårt för det där, tänker alltid att jag vill spara alla skott för att få mer bär, men erfarenheten visar att det blir mer och större bär och om jag gallrar ordentligt. Älandsbro Asker heter sorten jag har, och den har jag valt för att den klarar min lerjord bra. Hallonen växer i en låg, uppmurad låda som jag också fyllt med vårlökar som blommar innan hallonen börjar grönska. Även här är jag snål med gödsel, men det brukar bli bra med bär ändå. Vattningen verkar ha större betydelse för hur skörden blir.
I år fick jag för första gången en ordentlig mängd körsbär. Jag har en körsbärsbuske, Lettisk låg, som varit väldigt seg att få bär på. Men i år fick jag precis lagom mycket, och bären är riktigt goda. Busken blir ca 2 m hög, vilket ger perfekt plockhöjd. Jag har inte plats för ett stort träd, och skulle ändå inte orka ta hand om så mycket bär. Eftersom körsbärsflugan lägger larver i en del av bären vill jag inte använda dem utan att kärna ur dem och kolla att varje bär är larvfritt. Det är både tidskrävande och tråkigt, så någon burk sylt, en paj och lite bär att äta direkt från busken tycker jag är precis lagom. När bären matchar dahliorna så måste de såklart få posera tillsammans.
Persikor fick jag som vanligt i mängder. Problemet med dem är att de i princip mognar alla på samma dag. Jag går runt och grejar i trädgården och hör hur något dunsar med jämna mellanrum, och till sist kommer jag på att det är persikorna som mognar och börjar trilla av. Då gäller det att vara snabb att skörda. Att äta solmogna persikor direkt från trädet är helt sanslöst lyxigt, och i år provade jag även att koka en sylt med vanilj och lite rom i. Så sagolikt gott att det inte kan beskrivas. Nyskördade persikor och en god getost är också något jag kan rekommendera.
Sorten jag har är Frost. Trädet står på friland i en rabatt i söderläge och där verkar det trivas bra. Första åren fick det en del krussjuka, som visar sig som krusiga, buckliga blad och lite intorkade grenar. Jag var noga med att klippa bort allt som såg sjukt ut, och senaste åren har trädet inte haft ett enda krusigt blad. Vid nyplantering vattnade jag en del, men nu gör jag ingenting alls med det lilla trädet, förutom att kartgallra. Jag tyckte att jag tog i ordentligt i år, men ska göra det ännu bättre nästa år så att de kart som lämnas kvar blir stora och fina frukter. Men fy vad det tar emot att plocka bort de små frukterna från trädet.
Plommonskörden uteblev helt i år. Mitt Victoria-plommon brukar ge enorma mängder med frukt, men i år minns jag inte ens att trädet blommade. Torkan under våren, eller de sena snöstormarna måste ställt till det på något sätt. Däremot verkar det vara ett bra äppelår, men mina är inte redo att plockas riktigt än så det återstår att se hur mycket rönnbärsmal och annat det är i dem. Jag har ett Aromaträd och ett familjeträd med tre olika sorter. I teorin en mycket bra idé, men inget jag kan rekommendera. Familjeträden får ofta konstig form p g a inympningen av de olika sorterna, och grenfästena blir svaga och risken är att det går av när det blir mycket frukt som tynger ner. det verkar också vanligt att en sort är mer starkväxande och så småningom tar över, och då kunde man ju lika gärna köpt den sorten från början och fått ett träd som är mer stabilt uppbyggt. På mitt träd är det Ingrid Marie som tagit över helt.
Jag har fyra krusbärsbuskar som jag har flyttat runt halva trädgården. Sedan ett par år har de hittat rätt och ger mängder med bär. Lite hemska att plocka bland alla taggar, och inte behöver jag bär från fyra buskar kan jag konstatera. Krusbären får vara hyggligt ifred från sniglar och annat oknytt, och de sköter sig i princip själva utan nån direkt omvårdnad. Inte så mycket i trädgården som man kan säga det om.
Jag har också vinbärsbuskar såklart. Är ingen jättevän av vinbärssmaken, men tycker de är vackra. Så det har blivit både en svart, en grön en vit och en rosa. Var jag ska ha plats för dem när de växt till sig kan jag alls inte förstå, men det blir ett senare problem De rosa och vita bären ser ut som små glaspärlor.
Jag har också två vindruvsrankor, en grön och en blå, två björnbärsplantor, en stor buske med krusvinbär och aroniabuskar. De sköter sig alla rätt mycket på egen hand förutom att de behöver beskäras. När jag summerar det såhär så förstår jag inte riktigt hur jag lyckats klämma in allt på min lilla yta. Jo visst är det lite av en djungel, men i mitt tycke är det den bästa platsen på jorden.
Hur har det gått i köksträdgården då? Det kikar vi på en annan dag när det regnar tänker jag. I morgon har jag en semesterdag som ska tillbringas i trädgården och förhoppningsvis kommer de sista vårlökarna i jorden då.
