När jag berättar för någon om trädgården säger jag ofta att när vi flyttade in sommaren 2007 så fanns det ingenting, men det är verkligen inte sant. Det fanns en hel del bra saker som jag har kunnat använda mig av och utgå ifrån, som t ex ett häggbuskage ut mot vägen, flera stora träd och en massa småträd, ett stort bestånd av liljekonvaljer och en blå matta av scilla på våren. Det fanns också ett lager med hygglig matjord utlagd, och hela trädgården har en lerjord som med lite tillskott av kompost och andra godsaker är helt fantastisk. Lerjorden passar extra bra eftersom jag varje år planterar ytterligare rosor, och rosor älskar ju lerjord.
Det som också fanns var en hel trädgård övervuxen av nässlor, kirskål, kvickrot och tistlar så välmående så de hade stora stammar. Det är extremt hårt arbete och ren muskelkraft som ligger bakom hur trädgården ser ut idag. Allt har skapats efterhand, utifrån någon slags vag vision och massa entusiasm, och successivt har ogräshavet förvandlats till en trädgård som är fullpackad av blommor, och med rabatter som idag är ganska lättskötta. Massor av misstag och dumheter har jag gjort på vägen, och jag har fått lära mig och göra om efter resans gång, och jag gör fortfarande massor av misstag. Som när jag byggde ett stenröse och planterade massa vårlökar där. Perfekt ställe för sorken att tillbringa vintern på, varmt och mysigt och massor av god mat. Inte en enda vårlök blommade. Eller när jag grävde en rabatt lite slarvigt mitt i allt ogräs första sommaren, tryckte ner massor av fina växter och la en kant med stenar runt. Lite som om jag trodde att ogräset skulle förstå att här fick det inte vara. De växterna försvann såklart ganska snart i en ogräsdjungel. Ofta är min lust och oförmåga till att begränsa mig en källa till dyrköpta erfarenheter, men utan det så hade jag nog aldrig gett mig in i kampen med kirskål och allt annat ogräs. Här följer en liten rundtur som det såg ut från allra första början.
Vi börjar på baksidan. Här syns både ogräsbeståndet och hur nära grannhuset ligger och vilken insyn vi hade mellan oss då.
Nu tar vi oss runt till framsidan. Här har jag röjt undan en liten yta i allt ogräs för hundarna att vara på så att de skulle kunna vara med ute. William var bara några månader då, och Isaak två år. Det framgår tydligt var tomtgränsen går eftersom grannarna flyttade in några månader innan oss och satsade på färdigköpt gräsmatta. Ganska smart kan jag tänka så här i efterhand. Numera vet jag nämligen vilket slit det är att röja bort ogräs och sten med jordfräs, jämna till marken och så gräsfrö.
Så har vi den soliga sidan av huset där vi idag har vår stora altan. Plus äppelträd, rabatter och en hel del annat.
Här en bild tagen från ungefär samma position som den förra bilden, men riktad in i trädgården. Där finns det idag rabatter, träd och en stor pergola övervuxen av rosor, klematis och en del annat.
Trädgården ligger i slutet av en lång sluttning i en lite by som heter Latorp. På framsidan går en grusväg längs med tomten där det kör alldeles för mycket bilar och vi gör vårt bästa för att skärma av och få bort insynen därifrån. Baksidan ligger i söderläge, och där tomten slutar planar marken ut och övergår i flera obebyggda tomter. Vi hoppas verkligen att de fortsätter vara obebyggda, för det är en härlig känsla att titta ut över ängarna och se kossorna gå och beta där på somrarna. På ena sidan om oss har vi ett grannhus ganska nära, dock är deras garage närmst oss så det är ingen insyn in till varandra. Även här har vi lagt en del jobb på att få växtlighet som skärmar av. På andra sidan huset går en liten grusväg som är en återvändsgata, vilket innebär att den är väldigt lugnt trafikerad. Detta var de förutsättningar vi hade att utgå ifrån när vi började vår trädgårdsresa.
Här kommer några bilder för att visa kontrasten mellan då och nu.
Vi börjar med att kolla in framsidan som är under tillfixning, men klart mer i ordning än på bilden ovan med hundarna mitt i allt ogräs.
Baksidan har fått en altan längs med huset, och insynen till grannen är i princip obefintlig. Åt andra hållet, in mot trädgården, övergår altanen i en plattsatt yta som avgränsas med en stenmur. På baksidan finns också en rostrappa ner i slänten, några rabatter och träd och buskar.
Den här bilden visar södersidan av huset där den stora altanen är. Framför den finns plommonträd, äppelträd och blomrabatter.
Den här bilden är tagen från ungefär samma ställe som bilden överst på sidan. Nu finns det en köksträdgård, en rosenbåge, en stor rosrundel och en mur och plattsättning mellan mig och huset.
Här har jag gått närmre huset och står i rosrundeln.
Bredvid köksträdgården, ut mot kohagarna finns detta trädgårdsrum med rosor och bärbuskar i uppmurade odlingslådor.
Här står jag mitt i köksträdgården och fotar in mot trädgården och huset. Som framgår är det fortfarande mycket av en djungelkänsla i trädgården, men tack och lov inte längre en ogräsdjungel.
Är du nyfiken på att följa med in i mitt trädgårdsliv och se mer av vad som händer i trädgården, så följ gärna bloggen. Under rubriken Trädgårdsvandring hittar du noggrannare beskrivningar och mer bilder av trädgårdens olika rum om du vill se mer av det. Sidan fylls på efterhand och är ännu inte helt uppdaterad.
Så vilka är då vi som bor här? Jag som skriver och berättar heter Annika, är 45 och arbetar inom barnpsykiatrin. Pontus är min man, en några år yngre datanörd. När vi flyttade hit hade vi cairnterrierna Isaak och William, idag finns inte längre Isaak här, även om hans närvaro finns överallt i trädgården som han älskade lika mycket som jag.
Det mesta i trädgården skapar vi tillsammans, även om det är jag som står för växtligheten och själva odlandet. Vi är aldrig överens om hur något ska se ut, eller genomföras, och det är ofta en ganska slitig skapandeprocess men också väldigt härlig. Efter som ingen av oss är direkt händig, och trädgården är klurig i form av en del höjdskillnader, är det inte alltid självklart hur trädgården ska utformas så att det blir bra, i bemärkelsen både snyggt, funktionellt och så lättskött det går. Men det blir alltid bra till sist, och vi blir båda nöjda, och vi ger oss aldrig förrän vi är där.
