Februari var vårvinter som aldrig förr. Ett gnistrande möte mellan is och eld. Mörker och ljus. Vinter och vår. Vinterdagar så bitande kalla att jorden aldrig kommer att tina mötte solstrålar som gjorde takdropp och fick oss att längtansfullt vända våra ansikten mot himlen. Tungt mörker gav vika för dagsljus som plötsligt fyllde varje rum, både på insidan och utsidan. Tjocka lager av snö och is bredvid skira små snödroppar som inte lät sig hindras av den den frusna jorden.
Februari var blommornas och färgernas återkomst. Det vinterbleka och färglösa fick ge vika för blomblad som vibrerade av färg likt kjolarna i en sambakarneval. Lika rytmiskt pulserande var känslan av ny livsenergi. Jag ville bara låta mig dras med och hänföras, och vårskriket bubblade som kolsyra i hela kroppen. Så den där lilla tvekan. Frostnätterna är inte över. Jorden är fortfarande kall och frusen. Det talas om mer snö. Och ännu lite mer väntan.
