Ny livskamrat?

Det här är min ingefära. Kanske också en ny kamrat för livet. När min odlingsklåda höll på att göra mig galen i december fick jag för mig att jag skulle plantera en ingefärsrot. Jag hade en vag men högst oklar bild av att jag hört talas om det någonstans. Så jag köpte mig en stor bit ekologisk ingefära och la den helt enkelt uppe på lite jord och började vattna. Det var samtidigt som jag satte vitlöksklyftor i kruka, och jag hade någon idé om att ingefäran skulle kunna fungera ungefär likadant, d v s skjuta blast som går att klippa och som förhoppningsvis smakar ingefära.

Det dröjde inte länge alls förrän det till min stora lycka bildades små gröna knölar. Total lycka när odlingsexperiment ger framgång, och allt som gror såhär års är riktig bonus i odlingstillvaron.

Jag har fortsatt vattna regelbundet men sparsamt, jag gissar att den ruttnar ganska lätt, och de små gröna knölarna utvecklas så sakteliga till små skott. Eftersom den tagit sig så fint tänkte jag att det var dags att skaffa mig lite mer information om hur ingefäran funkar egentligen, så nu har jag läst på lite grann. Det visar sig att en ingefära kan bli en livskamrat, en planta som följer en hela livet och fortsätter ge skörd om man sköter den rätt.

Jag vet inte om jag är riktigt redo för ett livslångt åtagande, men det här måste testas fullt ut. Det första som ska hända är att den ska få större kruka. Eftersom jag bara tänkte testa lite så la jag roten i en väldigt liten kruka, men när den nu tagit sig ska jag fjäska lite med mer utrymme och riktigt fin jord. Rötterna växer grunt och i sidled så den behöver en vid kruka. Sedan ska den få stå så ljust det bara går, och varmt för det vill den tydligen ha, och få fortsatt regelbunden vattning utan att bli dränkt.

När jag nu läst på lite står det att man ska leta efter en rot som är färsk och redan har små gröna anlag. Min rot var färsk och fin, men hade inget grönt och det funkade ändå. Det står också att roten ska blötläggas i ljummet vatten, vilket jag inte heller gjorde eftersom jag bara gick på impuls, och det behövdes ju inte heller.

När frosten är definitivt över ska roten få komma ut på utsidan. Den ogillar tydligen direkt solljus, så det gäller att hitta en ljus och varm plats med indirekt solljus. Jag tänker mig nånstans där solen silas genom ett glest bladverk kanske, och hoppas på en solig sommar. När bladverket börjar vissna ner efter 8-10 månader är det dags för skörd. Då gräver man upp roten, skördar det man vill ha och sedan ska roten omplanteras i ny jord och få vila och återhämtning. När det blir kallt behöver den få flytta in över vintern och förvaras inne som en krukväxt. Sedan börjar man om hela processen igen. Den bör kunna ge ungefär lika stor skörd som rotens storlek när du planterade den. Det är alltså inte bladen man äter som jag tänkte mig från början.

Enligt informationen jag hittat ska roten alltså kunna fortsätta ge nya rotbitar år efter år. Just nu har jag ingen aning om det här kommer fungera, och om det alls är värt besväret, men nu ska jag fullfölja det här experimentet. Det vore ändå en sjukt häftig känsla att kunna skörda sin egen ingefära. Hänger du på du också så låt mig veta hur det går och vad som funkar och inte funkar för dig.

Förra veckan vräkte snön ner igen och allt blev vitt. Vackert med magiskt fina soluppgångar, men tack och lov har allt smält bort igen, och vi fick en fin trädgårdshelg med rejäla plusgrader och en och annan solglimt. Jag fortsätter att vårstäda, klipper ner perenner och lättar lite på bladtäcket så vårlökarna kommer fram. Nu kan jag snart inte hålla mig längre utan måste plantera bara en liten vårkruka med någon pensé i. Hur går det för dig, kan du stå emot?

 

Published by latorpsannika

Hobbyfotograferande trädgårdsnörd med rosfeber. Trädgård i Latorp med ca 200 rosor där jag tillbringar större delen av min lediga tid tillsammans med min man Pontus och cairnterriern William. I min trädgård går passion före perfektion, jag vill ha mycket av allt.

Lämna ett svar