November var kallt och fuktigt novembermörker som trängde sig på, krävde och tyngde ner. Dagar så korta att de bara kunde anas. Det blev dags att bädda ner, stoppa om och låta vila. Släppa taget och låta gå. Förbereda för kylan som kommer.
November var också krispigt, frostigt novemberljus. Dagar då solen bländade över frusna grässtrån som frasade under fötterna. Blomblad föll ljudlöst till den kalla marken och tog färgerna med sig. Jord under fruset täcke som sjuder av liv och ger hopp. En sista ros klädd i iskristaller, vackrare än allt, innan hon till sist förlorar kampen.
November var frostiga fullmånenätter som ett obestridligt utropstecken. Månljus över en värld klädd i is, ett lätt vinddrag från älvornas slöjor som sveper förbi i natten, kylan som bränner mot huden och en svag viskning i mitt öra om vinter.
Vad fint du skriver! Trädgårdspoesi om vemodet och det vackra med november. 💎❄️🙏🏻
Tack Frida! Ja en stund var det sagolikt vackert, nu är det mest mörkt igen!